Familjemedlem fick hjärnskada

I december 2009 drabbades min familj av sin första olycka. Mamma fick ett samtal från skolan om att min yngsta bror, som då var 15, hade åkt stjärtlapp bakom en fyrhjuling och slagit i huvudet. Vi fick vänta i vad som kändes som en evighet innan vi fick reda på vilket sjukhus dom hade fört honom till.

Det blev att operera direkt för att lätta på trycket i huvudet. I två veckor fick han sedan ligga nedsövd på NIVA (neurologiska intensivvårdsavdelningen) för att ha en chans att överleva. Dag efter dag åkte vi ca 7mil till sjukhuset trots snö och trafik för att spendera stor del av dagen i ett väntrum bara för att vara nära. Även jul och nyår satt vi där, vi försökte fira ändå men det kändes bara fel.

Jag satt bredvid hans säng ibland och bara stirrade på honom men hade ändå svårt att ta in att det som hade hänt var sant. Han låg där i sjukhussängen som var på tok för liten, 15 år och 194cm lång. Det lockiga håret hade rakats bort vid operationen. Hans kropp var täckt med små och stora blåmärken, och det var kopplat en massa slangar och apparater till honom.

Där satt vi i två veckor och visste inte ens om hans skulle överleva. Det dom kunde tala om var att han hade fått hjärnskador (DAI-grad 3) men ingen visste vad det skulle ge för konsekvenser, om han nu överlevde. Det gjorde han otroligt nog! Läget blev stabilt och han flyttades till ett sjukhus hemma. Sakta men säkert började han vakna till mer och mer, och plötsligt en dag så ”frågade” han efter oss.

Alla minnen hade han kvar men här började den riktiga kampen. Han fick lära om att greppa saker, prata och att gå – allt det där som man tar för givet. I början fick han använda en pektavla med bokstäver för att kommunicera. Mer än så tänker jag inte säga om hans resa. Den är hans att berätta, det jag kan berätta om är min del.

Det var som ett andra liv, livet på sjukhuset. Att bo i väntrum, äta matsäck eller (som oftast) nån macka från pressbyrån. Man kände sig ganska hemma där efter ett tag eftersom man va där varje dag. Ork fanns det ingen, men eftersom det inte var ett alternativ att ge upp på min bror så körde man på ändå, hur förstår jag fortfarande inte. Allting annat hamnade ur fokus – hemmet, räkningar, jobb, vänner. Det fanns bara en enda prioritet. Jag försökte att hela tiden hålla humöret uppe och sa alltid att allting var bra trots att jag bara ville ligga och störtgråta, att säga något annat hade varit ett erkännande som jag tror hade fått mig att tappa orken.

Min hjärna slutade också att fungera, det var konstant så att jag glömde bort saker och jag kunde bara göra en sak i taget. Stress är inte att leka med. Än idag känner jag som att JAG inte är helt återställd, och en annan syn på livet fick jag definitivt.

– Tina, 29år, Norrtälje

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s