Familjemedlem fick brännskada

I augusti 2013 dabbades min familj av sin andra olycka. Jag var på jobbet när mamma ringde och sa att mellersta brodern låg på sjukhus med allvarliga brännskador. Den här gången var inte hjärnan seg på att reagera, den hade redan gått igenom detta en gång. Jag bröt ihop direkt och började gråta.

Han fördes till BRIVA (brännskadeintensivvårdsavdelningen) i Uppsala. När vi kom dit berättade en läkare för oss att han bränt 41% av kroppen – mestadels utav framsidan hade blovit skadad. Jag ville se honom direkt, dom förvarnade om att det kunde vara obehagligt att se (precis som med min andra bror) men för mig var det viktigt att få se. Jag har svårt att ta in saker om jag inte ser dom, och jag ville se när det var som värst för då kunde det bara bli bättre.

Åter igen fick vi bo på sjukhuset under en lång tid, jag åkte ofta buss dit (1,5h) och satt där med brorsan och pressade serier för att han skulle ha något att fördriva tiden med. Det blev många hudtransplantationer och en del bakslag. Men sakta gick det framåt.

Min hjärna som inte hade återhämtat sig från förra stressen hamnade snabbt i ett rörigt tankemönster. Jag som vanligtvis hade exakt koll på vad jag gjort mindes nu knappt vad som hänt för fem minuter sedan. Allting hemma var en röra. Jag hade ingen ork, den lilla energi jag lyckades hitta gick åt för att hålla humöret uppe på sjukhuset. Min sambo fick knappt se mig, jag kom bara hem och sov för det mesta.

Den här vändan sa jag till direkt att jag skulle ha kontakt med en kurator, något jag ångrat att jag tackade nej till förra gången. Men det blev inget med det den här gången heller, hon träffade mig en gång och nästa bokade tid dök hon inte ens upp till och svarade inte i telefonen. När tiden gick kände jag att det inte längre räckte med bara en kurator, jag behövde nu en psykolog. Men det tog månader innan jag äntligen fick den kontakten. Det var så idén till den här sidan kom till. För jag är säker på att hade jag haft någon utomstående att prata med från första början så hade jag inte haft lika mycket att ”bära på”, jag hade fått bearbeta på ett annat sätt.

Trots två stora olyckor i familjen så har min familj haft TUR, för båda lever trots allt även om deras liv har blivit väldogt förändrade. Mitt med för den delen. När sånt händer så ser man på saker annorlunda, man prioriterar om. Den största förändringen för mig den här gången var att jag inte längre ville vänta med att skaffa barn tills allt var ”perfekt” och iordning. Man vet aldrig vad som händer och därför ville jag inte heller missa chansen att bli mamma. Idag har jag en dotter som är snart ett år gammal, och det ångrar jag inte flr en sekund.

– Tina, 29år, Norrtälje

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s