Graviditetsdepression

Innan min första graviditet så hörde jag mest bara om det fina med att vara gravid. Visst visste jag att man hade besvär men det var mest ”gulliga” besvär såsom att inte kunna få på sig skorna själv för att magen är ivägen. Det som oroade mig var illamåendet, för jag hatar att må illa!

När jag sedan blev gravid själv så blev jag så glad att jag slapp må så illa att jag spydde konstant, tog jag det bara lugnt så höll sig illamåendet stabilt och mer i bakgrunden. Tack o lov!  Men jag upptäckte ju snart en massa andra besvär – och mådde skit. Jag började ju såklart kolla på nätet. Där fick jag veta att listan på besvär var betydligt längre än vad jag visste om. Men jag blev lika snabbt medveten om att hur dåligt jag än tyckte att jag mådde så var mina besvär lindriga! En del fick ju sitta i rullstol för sina foglossningar t.ex. 
Folk omkring en var också snabba med standardkommentarer såsom ”man är inte sjuk när man är gravid” eller berättade hur mycket dom gjorde när dom var gravida. Så jag bestämde mig för att det var såhär man skulle må och bet ihop.

Nu är jag i gravid igen och har fått diagnosen graviditetsdepression. Jag vill ABSOLUT ha barn, mer än något annat! Det är inte det som är problemet. Men jag gillar absolut inte att vara gravid. Och även om mina besvär är lindriga i jämförelse med andra så är dom nog så besvärliga för mig. Den här gången har det slagit till hårdast psykiskt. En del gammalt skit kommer upp i tankarna men också mycket här och nu. Det har då resulterat i en depression som har gjort mig omotiverad och orkeslös. Jag har låtit hemmet ”rasa samman” – tvätten växte till ett berg, disken likaså, golven är fulla med fläckar och skräp. Jag har struntat helt i mig själv, knappt ätit eller duschat eller brytt mig om hur jag ser ut. Den lilla energi jag har går åt till dottern för jag MÅSTE ju se till att hon har mat och får det hon behöver.

Dom dagar jag har jobbat så har jag lagt all energi på jobbet för att hållapå humöret uppe inför alla kunder och medarbetare. Det har gjort att jag sedan har ont i både kropp och själ i flera dagar efteråt, och orken till min dotter har inte funnits alls.

Nu har jag tackat nej till jobbet och fått en tid hos en psykolog. Förhoppningsvis ger det lite rätsida på mitt problem.

– Tina 29år Norrtälje

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s