Memyselfiandocd 

Hej jag heter Marta och är 35 år gammal. Jag bor i Stockholm tillsammans med min man och son. Jag är utbildad socionom och har arbetat inom socialtjänsten sedan 2007. Våren 2011 fick jag diagnosen OCD. Jag var sjukskriven ca ett år efter jag fick diagnosen då jag hade så pass svår OCD att det påverkade det mesta i mitt liv avsevärt. Jag började äta medicin i samband med att jag fick diagnosen vilket fungerade bra för mig och under hösten 2011 genomgick jag KBT-behandling (exponering med responsprevention) i grupp. Ungefär ett år efter att jag blivit sjukskriven började jag jobba igen. Jag mådde mycket bättre efter genomgången behandling. Jag åt fortfarande medicin, började trappa ner först ett år senare. November 2012 var jag tillbaka på jobbet på heltid. I samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall av tvångstankar men tack vare allt jag lärt mig under behandling tog jag mig ur relativt snabbt. Hela graviditeten hade annars gått bra. Nästa stora återfall av tvångstankar och tvångshandlingar fick jag först hösten 2015 i samband med en långvarig stressig jobbsituation. Även i detta fall hjälpte allt jag lärt mig under min behandling men i och med att det var många saker på en gång som ledde till återfallet träffade jag samtidigt en psykolog för extra hjälp. Jag fick då även diagnosen GAD och genomgick en behandling i grupp under våren 2016. Idag mår jag bra. Jag delar mina erfarenheter för att sprida kunskap om psykisk ohälsa samt visa att man inte är ensam och att man kan bli bättre. 

– Marta 

Du kan besöka hennes blogg här och du kan komma i kontakt med henne på mailen: memyselfiandocd@gmail.com 

Annonser

Vardagens slit

Känner mig deppig, ekonomin suger, arbetet är tråkigt att gå till, känns som att jag ska göra allt hemma, jag jobbar hur mkt som helst bara för att kronofogden drar halva fruns lön. Känns inte ens som att hon är tacksam för att jag jobbar mer för att vi ska kunna ha pengar kvar överhuvudtaget. Ibland känns det som att man lika bra kan gå och dö någonstans. Känns som att man ska bryta ihop och börja gråta närsomhelst, har inga vänner att umgås med i den här stan och det tär på mig att alltid vara hemma med familjen när jag väl får ledigt från jobbet. Det enda posetiva i mitt liv just nu är mina två barn, nog för att dom kan göra ens dag till ett helvete men jag älskar dom endå. En vanlig dag så går man upp kl 04 och går ut med hunden, när man kommer in har frun gjort kaffe. Kl 05 så ska man väcka småttingarna och göra iordning dom för dagis. Kl 06 lämnar vi dom på dagis sen går vi skiljda vägar mot varsitt jobb. Jag jobbar från kl 06:30 till 15:30. Efter jobbet så hämtar jag barnen från dagis kl 16. När vi kommer hem så går jag ut med hunden medans frun är inne med barnen. När jag kommer in igen är det dax att börja med middagen. Efter maten ska barnen badas och nattas. Går ut sista vändan med hunden kl 22 för att gå och lägga mig direkt när jag kommer in igen. Får sova minst 4 timmar per natt och endå orka jobba. När jag försöker prata om vad som hänt under dagen på jobbet blir jag bara avbruten för att min fru vill prata om sitt jobb. Nu känns det som att jag gnällt av mig tillräckligt.

Man 31 år

Graviditetsdepression

Innan min första graviditet så hörde jag mest bara om det fina med att vara gravid. Visst visste jag att man hade besvär men det var mest ”gulliga” besvär såsom att inte kunna få på sig skorna själv för att magen är ivägen. Det som oroade mig var illamåendet, för jag hatar att må illa!

När jag sedan blev gravid själv så blev jag så glad att jag slapp må så illa att jag spydde konstant, tog jag det bara lugnt så höll sig illamåendet stabilt och mer i bakgrunden. Tack o lov!  Men jag upptäckte ju snart en massa andra besvär – och mådde skit. Jag började ju såklart kolla på nätet. Där fick jag veta att listan på besvär var betydligt längre än vad jag visste om. Men jag blev lika snabbt medveten om att hur dåligt jag än tyckte att jag mådde så var mina besvär lindriga! En del fick ju sitta i rullstol för sina foglossningar t.ex. 
Folk omkring en var också snabba med standardkommentarer såsom ”man är inte sjuk när man är gravid” eller berättade hur mycket dom gjorde när dom var gravida. Så jag bestämde mig för att det var såhär man skulle må och bet ihop.

Nu är jag i gravid igen och har fått diagnosen graviditetsdepression. Jag vill ABSOLUT ha barn, mer än något annat! Det är inte det som är problemet. Men jag gillar absolut inte att vara gravid. Och även om mina besvär är lindriga i jämförelse med andra så är dom nog så besvärliga för mig. Den här gången har det slagit till hårdast psykiskt. En del gammalt skit kommer upp i tankarna men också mycket här och nu. Det har då resulterat i en depression som har gjort mig omotiverad och orkeslös. Jag har låtit hemmet ”rasa samman” – tvätten växte till ett berg, disken likaså, golven är fulla med fläckar och skräp. Jag har struntat helt i mig själv, knappt ätit eller duschat eller brytt mig om hur jag ser ut. Den lilla energi jag har går åt till dottern för jag MÅSTE ju se till att hon har mat och får det hon behöver.

Dom dagar jag har jobbat så har jag lagt all energi på jobbet för att hållapå humöret uppe inför alla kunder och medarbetare. Det har gjort att jag sedan har ont i både kropp och själ i flera dagar efteråt, och orken till min dotter har inte funnits alls.

Nu har jag tackat nej till jobbet och fått en tid hos en psykolog. Förhoppningsvis ger det lite rätsida på mitt problem.

– Tina 29år Norrtälje

Övergrepp

Vaknar av att det är ljust, öppnar ögonen och det är kallt. Jag har ont, ont mellan benen så att det svider. Sätter mig upp, ser mina trosor som ligger på golvet. Kollar på mig själv, jag är spritt näck.

Jag försöker komma ihåg om jag och min killkompis gjorde något, jag var ju för trött och fick låna hans lillebrors säng att sova i. Kommer ihåg att jag tog av mig byxor, strumpor, och  bh och la mig. Sen blev det svart, kommer inte ihåg att jag var så trött. Minnesbilder dyker upp, jag inser då vad som har hänt. Jag försökte ju stoppa någon svart skugga som var ovanpå mig. Jag försökte slå men kunde inte, det blev som slag i luften. Jag sa sluta flera gånger men det blev som sluddriga stön.

Paniken inombords sprider sig, jag klär på mig och springer ut i hallen tar skorna på och springer allt vad jag har hem gråtandes. Kommer innanför dörren och springer in i badrummet direkt, låser om mig. Mamma knackar på dörren, jag svarar inte utan sätter på vattnet och kliver in i duschen. Tar bad svampen och skrubbar mig, jag skrubbar så pass hårt att jag blir röd på huden, det svider när det varma vattnet rinner ner på kroppen. När jag är klar så sitter jag en stund kvar i badkaret och bara stirrar in i väggen.

Just i det ögonblicket så var det första gången jag fick självmordstankar. Första gången jag kände att det inte var värt att leva längre. Jag ville bara ta rakhyveln och skära mig i handlederna. Jag tog rakhyveln satte den vid handleden och var beredd, jag räknade ner i från 5.
5, 4, 3, 2,  ”kniper med ögonen” och 1, jag lyfter rakhyveln och brister i skrik och gråt. Jag går upp i från badkaret och vrider in mig i handduken och går in till mitt rum, kollar inte ens in till mamma som sitter i vardagsrummet och kollar på tv om frågar vad som har hänt? Klär på mig nya kläder och sätter mig framför datorn som att inget har hänt.

Mamma skulle till sin dåvarande kille och fira nyår. Och mina planer fanns inte på kartan längre. Jag ville bara sitta hemma och inte göra ett skit. Salle min granne nedanför hade erbjudit mig att fira med henne och hennes son Albert, dem skulle iväg några gårdar bort och fira hos några vänner. I sista sekund ändrade jag mig och jag gjorde mig i ordning och gick ner till Salle och Albert. Nyåret blev av gården bredvid.

Veckorna gick och det var  januari och nytt år. Jag hade börjat vänja mig med att varje gång jag gick förbi någon i från ”Dalen gänget” så kallade dem mig Hora, eller så ropade dem
– ”hur mycket tar du idag”?

Jag började stänga in mig mer och mer i mig själv och jag började lägga på något slags ”pokerfejs” som skulle skydda mig. Rebecka ifrån min skola hade jag börjat hänga med och jag hade börjat gå ut på krogen och dricka alkohol. Jag träffade massa andra människor, och jag tror att om jag inte hade umgåtts med Rebecka och fått gå ut och ha kul så hade det nog aldrig gått. Jag började se sex som en bekräftelse och ta det som  att det var något som jag gjorde en tjänst för andra. Jag njöt aldrig, jag kände mig smutsig.
Men när någon stannade kvar så var det en trygghet.

Men trygghet är bara förnamnet. Varje gång jag lägger mig och blundar så ser jag en skugga som är över mig som jag försöker stöta bort, jag är alltid rädd när jag sover själv. Mitt liv bestod av kröka, sex, och familjen. Fanns inte så mkt annat att leva för. Jag insåg för några år sen att jag hade kommit till den punkten att jag inte hade koll längre på vilka eller hur många det var jag hade legat med. På en sommar kunde det vara 10-15 stycken utan att jag tyckte det var någon big deal. Men när jag började tänka efter själv varför jag gjorde det så är det som en bekräftelse på att få veta att jag finns att någon kanske tycker om mig med, att jag syns.

Fast på fel sätt!

– Kvinna, 29 år, Stockholm

Beroende

Jag har många ”droger” i mitt liv, saker som jag känner ett sug efter, som jag inte kan sluta tänka på och som jag inbillar mig får mig att må bättre.

Alkohol, mat, spel, shopping, smärta. Några av sakerna hjälper till att bedöva medan andra hjälper en att känna att man lever – det ger ett rus om så bara för en kort stund.

Dessa saker behövs så pass mycket att om jag inte har en anledning till att behöva dom så ser jag till att komma på en anledning!

– Jag firar en bra dag
– Jag tröstar mig efter en dålig dag
– Jag förtjänar det här för jag kämpat
– Jag förtjänar det här för jag är misslyckad
– Det är någons födelsedag, eller löning, eller helg, eller en väldigt sugig måndag…onsdagar kan också vara tråkiga!

Går det överstyr med ett beroende så försöker jag sluta, men det byts bara ut till något annat. Men man får väl vara glad för dom laster man inte har.  Åtminstone känns det lite bättre då en stund.

– Jag röker i alla fall inte! 

-Kvinna, 29år

Psykisk ohälsa

Det är ju ingen nyhet för de flesta att jag går hos psykolog. Det är heller inget jag skäms för eller känner att jag behöver gömma. Psykisk ohälsa är en av våra största folksjukdomar.

För ett halvår sedan, alltså efter nästan 15 år av samtal, fick jag veta att jag har något som kan liknas som en hjärnskada. Fel på mjukvaran ungefär. Det var jobbigt att höra, samtidigt som jag nu lättare kunde relatera till varför jag ibland reagerar som jag gör (eller inte reagerar alls) och att acceptera mig själv. Skadan beror på yttre omständigheter och inte något som jag fötts med eller har kunnat påverka.

Idag fick jag ännu en trist nyhet. Skadan är med stor sannolikhet större än vad jag trott. Jag har två center i hjärnan som ibland inte kopplar ihop sig alls, vilket de i normala fall ska göra. (Själva terminologin och exakt hur synapserna fungerar hoppar jag över att förklara.)Detta medför att jag har ännu större förståelse för mig själv och och jag äntligen vet hur jag ska bli bättre.

Att jag delar med mig av detta lär sticka i vissas ögon då det är något som normalt ”hyssjas”. Jantelag.ab. Jag är definitivt inte ute efter sympati, jag är ok. Jag skriver detta för att det är många som lider i tystnad, som känner sig ensammast i världen och som kanske tror att de är konstiga.
Fast vet ni vad? Jag är fortfarande samma människa som innan jag valde att dela med mig om detta. Jag är inte konstig, jag är inte farlig eller psykopat. Jag har bara en helt normal hjärna vars biologiska försvarsfunktion fungerar precis som den ska. Precis som man är försiktig runt varma plattor om man en gång bränt sig på en. Konstigt vore det väl annars.

Var snälla mot varandra och döm inte direkt om någon gör något som du inte förstår. Du vet inte alltid bakgrunden. Visst krävs det lite mer att reagera med empati, men det är så vi växer som människor. Ta hand om varandra!

– Kvinna, 29 år

Att vara annorlunda

Nästan hela min skolgång så blev jag mobbad. Jag var alltid längre än alla andra tjejer (jag är idag 183cm lång) och har tillhörande stora fötter som sällan har fått plats i annat än gympaskor. När jag var ung så var jag sprallig, högljudd och mer intresserad av att leka krig och ha sönder saker än av att leka med barbiedockor. Så länge jag fick vara med killarna så var det inte ett problem, men någonstans i 2-3an så blev det otänkbart, ”bacillerna” gjorde sin entré. Tjejerna var inte alls förtjusta i mitt buffliga sätt och jag minns massvis med tillfället då jag fick höra detta. Och först nu på senare år så har jag insett att jag på många vis ändrade på mig själv pga det. Från 5an och upp till i alla fall nian var jag tyst som en mus, lärarna påpekade vid varje utvecklingssamtal att jag måste prata mer på lektionerna. Men jag var hela tiden så orolig för vad folk tyckte om mig, jag ville inte synas. Fast på många sätt har jag klarat mig rätt bra då jag alltid har trivts bra med att vara ensam. Det som var jobbigt var att gång på gång få höra folk säga nedvärderande saker om en.

När jag började i gymnasiet så flyttade jag till en ny stad och till en skola där ingen jag kände skulle gå, just för att jag ville komma ur facket jag hade hamnat i. Det är det bästa beslutet jag någonsin har tagit för plötsligt kunde jag vara mig själv..eller i alla fall mer mig själv. Jag har än idag vissa problem med att prata med folk och mobbingen i skolan har fortfarande sina spår på mig.

MEN, jag är nu ganska så nöjd med mig själv, åtminstone så skäms jag absolut inte för hur jag är som person längre. Och på många sätt så är jag tacksam för allt som jag har varit med om eftersom det har gjort mig till den jag är idag!

Vem som helst kan bli utsatt för mobbing för alla är vi annorlunda på något sätt. Våga vara dig själv.

– Tina, 29 år, Norrtälje